Samui förr i tiden – Hur var Koh Samui 1990?
30 juni 2026
Foto: Lamai Beach på Koh Samui år 1992. Trots att det var högsäsong var stranden fortfarande relativt lugn och antalet turister begränsat. Fotograf: Jens
Ett förlorat paradis?
Våren 1990 var jag nitton år gammal och det var då jag för första gången satte min fot på Koh Samui, en tropisk ö i sydöstra Thailand. Det var en helt annan ö på den tiden – lugnare, enklare och betydligt mindre exploaterad. Turismen hade redan börjat ta fart, men ön hade fortfarande kvar mycket av sin ursprungliga karaktär. Sedan dess har utvecklingen gått i rasande fart och förändringarna har varit minst sagt omfattande.
Många beskriver Koh Samui som ett ”förlorat paradis”. Jag förstår den känslan, men delar den inte fullt ut. Samtidigt har mycket blivit bättre. Infrastruktur, sjukvård, elnät, restauranger och möjligheterna att leva ett bekvämt liv har utvecklats enormt. Samtidigt går det inte att bortse från att en del av Samuis ursprungliga charm och orörda natur har gått förlorad. Ändå lever mycket av det som gjorde ön speciell kvar – och fortsätter att göra den unik.
En annan tid för turismen
Turisterna som kom till Koh Samui under 90-talet var till stor del backpackers och långtidsresenärer. Många stannade i veckor eller månader och levde ett enkelt liv nära stranden. Strandförsäljare fanns, men de var få jämfört med hur det är i dag. Boendet bestod ofta av enkla bambubungalows, ibland med bara det mest nödvändiga: en säng, ett myggnät och ibland en enkel fläkt. Så kallade ståtoaletter var ofta standard, vilket innebar att man stod på huk i stället för att sitta.
Foto: En spenslig Jens tar sitt första dopp vid Lamai Beach, kort efter att ha anlänt till Koh Samui för första gången i maj 1990. Fotograf: Tom Weegar
Lokalbefolkningen på Samui
Fiske, hantverk och kokosnötsodling hörde till öns viktigaste näringar. I takt med att turismen växte förändrades livet på ön i grunden. När öns flygplats invigdes 1989 tog utvecklingen ytterligare fart.
På den tiden var det lokala samhället fortfarande mycket sammanhållet och familjebanden var starka. Kokosnötter var fortfarande en viktig del av öns ekonomi och det var vanligt att apor användes för att klättra upp i palmerna och plocka ner kokosnötterna. Den traditionen finns fortfarande kvar på vissa håll.
Till en början var många av resorterna familjeägda. De anställda var ofta släktingar till ägarna och hade i många fall sina rötter på Samui. Man behövde sällan boka boende i förväg, utan det var bara att gå in på en resort och fråga om det fanns någon ledig bungalow. Hade man lite tur kunde man få en bungalow intill stranden. Som gäst behandlades man ofta som "en i familjen".
En ö utan dagens bekvämligheter
När jag semestrade här bodde jag alltid på Lamai Beach på öns östkust. På 1990-talet var strandvägen ännu inte asfalterad, utan bestod bara av en packad jordväg. I det tropiska klimatet kan regnen vara våldsamma, och efter några dagars ihållande skyfall kunde vattnet ibland stå upp till knäna på vägen. Man fick helt enkelt vada fram.
År 1990 var bilar fortfarande ganska ovanliga på ön. De som fanns var ofta gamla pickuper eller songthaews – relativt primitiva taxifordon med två bänkar monterade på flaket där passagerarna satt. Även motorcyklar var betydligt färre på öns vägar än i dag, men naturligtvis gick det att hyra dem. På den tiden var 125-kubikare av crossmodell vanliga.
På den tiden fanns det inga varuhus och ännu inga 7-Eleven-butiker på ön. Istället handlade man på lokala marknader och i små, enkla minimarts som drevs av familjer.
Foton: Strandvägen i Lamai bestod 1991 av en enkel jordväg. Efter regn blev den lerig och svårframkomlig. Fotograf: Jens
En värld innan internet och mobiltelefoner
Elnätet var långt ifrån driftsäkert. Ständiga strömavbrott avlöste varandra. Det kunde bli ett femtiotal avbrott på ett dygn, så stearinljus var ett måste i bungalowen.
De flesta turisterna var så kallade långliggare och tillbringade ofta dagarna i hängmattor med en pocketbok i handen. På kvällarna visades en eller två filmer på TV:n i resorternas restauranger. Gästerna åt och drack med en amerikansk actionrulle som underhållning.
Internet existerade inte alls på Samui i början av 1990-talet, men i mitten av samma decennium började de första internetcaféerna dyka upp. Det kunde bokstavligen ta uppemot en halvtimme att öppna och ladda Hotmail, som då var den överlägset mest använda e-posttjänsten.
Att hålla kontakt med omvärlden var betydligt mer omständligt än i dag. Ville man ringa hem fick man göra dyra utlandssamtal via en operatör. Många skickade fortfarande vykort och brev, och vissa använde fax för att kommunicera. Kartor var naturligtvis fortfarande tryckta på papper och följde ofta med i ryggsäcken.
Det intensiva nattlivet
Det fanns också en mer kaotisk sida av livet på ön under den här perioden. De flesta turisterna var mellan 20 och 35 år, och många fester fortsatte långt in på natten. Det var inte ovanligt att se människor vingla hem först framåt förmiddagen.
Singha och Kloster var två av de mest populära ölmärkena, men många drack Mekhong eller Sang Thip, som båda marknadsfördes som thai-whisky. Spriten blandades med is, Coca-Cola och sodavatten i små plasthinkar.
Mina sammanfattade intryck
Koh Samui är inte längre den ö jag mötte våren 1990. Mycket har förändrats sedan dess – ibland till det bättre och ibland till det sämre. Men trots den snabba utvecklingen finns fortfarande något av den gamla själen kvar. Kanske är det just blandningen av det gamla och det nya som gör att jag fortfarande trivs så bra här.
Foto: Två pojkar tränar thaiboxning på Lamai Gym. På tavlan i bakgrunden syns gymmets priser från början av 1990-talet. Fotograf: Jens
✪ Relaterade inlägg: Hur jag hamnade på Koh Samui
✪ Fler inlägg: Här hittar du alla mina inlägg
